Som rubriker lyder: Gud vakar över mig, har jag fått bevis på ett antal gånger.

Första gången 2006.

Det var en fest i kyrklokalen i Enskede. Jag, min syster, Sandric och två till skulle dit. "ehm" skulle köra oss dit, men var lite försenad. Vi väntade på honom utanför Sandras hus. Jag kommer ihåg att det regnade den kvällen. Syrrans mobil ringde och hon svarade. Det var mamma. Hon undrade vart vi var och när vi ska komma. Kommer ihåg hennes ord "Sine, neka vas Bog cuva". (Tack. Det behövdes.) Efter ett tag kom han och vi satte oss i bilen. Sandra satt där framme och jag, syrran och en till satt där bak. Såklart fick jag sitta i mitten.
Väl inne i bilen såg jag hur galet han körde, men det brydde jag mig inte mycket om. Allt gick galant, tills vi kom till Årstakurvan. Han körde fort, det regnade och det var en kurva. Plötsligt kände jag hur bilen flög åt höger sida. Den hade fått sladd. Allt gick i slowmotion. Jag såg hur vi var på väg att krocka mot "vägstaketet. Vet inte vad det kallas". Vi krockade mot det och flög x antal meter åt vänster. Vi stannade på vägkanten som tur var, annars hade väl någon kört på oss. Bilen var sne. Framsidan var krossad, men vi alla mådde bra. Lite blåmärken endast. Polisen kom och hela köret. Killen som körde oss ringde en kompis för att hämta upp oss och sedan köra oss till kyrkan. Jag ville inte sätta mig i en bil igen. Men det gjorde jag. Gud vakade över oss.  


Andra gången 9 juli 2009.

Detta datum är nog inristat i mitt huvud. Olycka nr 2.

En solig dag i juggan. Jag, min syster och min kusin Vanja åkte till Jezero "sjö" för att bada. Det är dit alla går för att ta ett dopp eller två. Kanske tre. Nej jag skojjar nu. Plötsligt såg man molnen dyka upp och jag visste precis att det skulle börja regna. Och då menar jag regna. Öser ner. Sveriges fjuttiga regn är ingenting jämfört med det där. Iaf så kände vi hur regndropparna började falla ner och vi packade ihop våra saker för att gå upp till en kafic. Nu var det enda problem att hitta skjuts tillbaka. (Det är 5 min biltur). Alla vi ringde var upptagna med någonting så ingen kunde. Vem skulle vi nu ringa? Då var det enda slutliga alternativet en pojke som umgås med min lilla killkusin. Han har ej körkort men kör iaf. Detta skulle vi senare ångra. Vi ringde iaf honom och han sade ja. Efter en stund kom han och min kusin för att hämta upp oss. När jag såg bilen undrade jag vad i helvete jag hade gett mig in på. Vi satte oss i bilen och han körde iväg. Eftersom jag och syrran redan hade haft en tidigare olycka "se ovan" så sade vi till honom att sänka farten, men det brydde han sig inte riktigt mycket om. Återigen regn. snabb fart och kurva. Han tappade kontrollen och bilen fick sladd. Vi krockade mot trottoarkanten/berget på andra sidan. Jag fick PANIK! Precis innan dess hade jag sagt till min syrra "Om vi överlever detta så överlever vi allt". Jag kan förutspå olyckor. Iaf så lyckades han återfå kontrollen över bilen, samtidigt som vi kände hur bilen inte riktigt åkte rakt. Han stannade på vägkanten och gick ut. Däcket hade blivit cp eller åkt av. Jag brydde mig inte riktigt vad som hade hänt med skitdäcket eller med skitbilen för jag och syrran gick ut ur bilen. Jag lade en handduk över mitt hår och vi började gå. Obs, det ösregnade fortfarande. Vi hade inte hunnit gå två steg så stannade en snäll gubbe till oss som vi kände och vi satte oss med honom.

Så ni kan nu förstå att jag hatar att åka bil när det regnar. Jag får en klump i magen som inte går bort.
Detta är därför jag ska tatuera in "Bog cuva mene". Nacken. Kyrilliska. Har länge sagt det, t.o.m innan dessa olyckor men nu är det hundra!

Oj, dagboksvarning. Puss hej!